Cuper
|
Fotbollshistoria
»
Första gången publicerad i SFS-Bolletinen
2006:2.
Konsten att vända ett stort
underläge
Det finns matcher man minns därför
att de säkrade en serieseger, ett mästerskap,
eller beseglade en olycklig säsong
med nedflyttning. Sådana minnen samlar
de flesta fotbolls-älskare på
sig under ett fotbollsliv. Men det finns
också matcher man minns, inte därför
att de betydde så mycket för
utgången av säsongen, utan för
att de resulterade i den underbart befriande
men samtidigt skrämmande känslan
av att allting verkar möjligt.
Jag har valt ut tre sådana matcher
som innehar svenskt rekord i konsten att
vända stora underlägen i seriematcher,
utslagningsmatcher och i elitfotbollens
Allsvenska . Det här är historien
om tre matcher med vändningar av lag
som tycktes hopplöst förlorade,
men som vände och vann. Frågan
jag vill ha svar på är helt enkelt
hur har det varit möjligt att vända
så stora underlägen som 0-6,
0-5 och 0-4 till segrar?
Rekord för svenska seriematcher
1948-08-08 Listerby IK – Strömma
BK 7-6 (3-6) i div 5 Blekingeserien
Listerby Idrottsplats Publik: ? Domare:
(Evert Karlsson, Kallinge)
Listerby IK: Göte
Karlsson – Otto Johansson, Gunnar
Karlsson – Sten Pettersson, Lennart
Andersson, Frans Svensson – John Arvidsson,
Bertil Bolin, Nils Persson, Kjell Pettersson,
Stig Erik Bolin.
Strömma BK (inför):
Gösta Johansson – U. Pettersson,
Å. Olsson – Gunnar Olsson, Gert
Gustavsson, Alrik Pettersson – G.
Nilsson, S. Håkansson, Ove Olsson,
Ingvar Pettersson, E. Svensson.
Mål: 0-1, 0-2, 0-3,
0-4, 0-5, 0-6 (20’), 1-6 John Arvidsson,
2-6 John Arvidsson, 3-6 John Arvidsson,
4-6, 5-6, 6-6, 7-6 John Arvidsson (str).
Vändningarnas historia börjar
i Listerby i centrala Blekinge, några
kilometer öster om Ronneby. Hemmalaget
LIK var etablerat i den högsta regionala
serien och skulle möta nykomlingarna
Strömma i sin hemmapremiär. Det
var seriens andra omgång, sensommar
och avsparken var satt till kl. 17:15. Det
hade varit en relativt varm sommar och ett
av de typiska sommarsvenska regnvädren
hade samlat sig ovanför Listerby och
delade med sig av en hel del vatten. Efter
bara tjugo minuter av hemmapremiären
var målvakten Göte Karlsson (f.
1930-), som han själv beskriver det
”helt förtvivlad” . Hans
Listerby IK hade släppt in hela sex
mål mot nykomlingarna Strömma
BK. Till råga på allt hade Karlsson
nuddat flera bollar som glidit honom ur
händerna på väg in över
mållinjen och han kände därför
skuld över sina missar. Historien kunde
lätt ha slutat här. De allra flesta
fotbollsspelare brukar resignera någonstans
långt innan 0-6. Stora förluster
var förresten heller inte helt ovanliga
i div 5. Regnet fortsatte och Strömmas
kanonad mot Karlssons mål likaså.
Var skulle det sluta?
Göte Karlsson hade gjort debut redan
som 16-åring i Listerby IK:s mål
och varit tursam nog att redan i debuten
göra, vad som senare skulle visa sig
bli hans livs bästa match, när
man besegrade blivande seriesegrarna Svängsta
IF med 4-3. Han hade varit med om att under
två säsonger etablera sin klubb
i Blekinges högsta serie och var troligen
regionens mest lovande unga målvakt.
Nu var han 18 år och red på
en framgångsvåg som säkert
bidrog till att han trots all förtvivlan,
skuld och sex bollars underläge började
leta efter något att förändra,
förbättra i sitt spel. Han bestämde
sig för att sluta försöka
greppa den hala bollen och istället
boxa bort den så snart den kom i närheten
av målet. Under Karlssons karriär
var det ännu mycket ovanligt att målvakter
använde vare sig handskar eller klister
till sin hjälp. Det gjorde att målvakterna,
särskilt under regniga dagar, kunde
få svårt att greppa även
lösa skott mellan handflatorna, vilka
annars användes för att snabbt
kunna starta kontringar. Karlssons metod
att börja boxa bort bollen gjorde att
Strömmas spelövertag kom av sig
och istället kom Listerby äntligen
upp i några anfall och lyckades reducera
tre gånger innan halvtid.
Den kanske vanligaste klyschan om framgångsrika
lag är hur fantastiskt god sammanhållning
som råder mellan spelare och ledare.
Sådana uttjatade uttalanden kan rymma
allt mellan verkligt god sammanhållning
och en halvhjärtad princip om att man
i alla fall inte hackar på varandra
offentligt. Om det finns något tillfälle
när god sammanhållning verkligen
är viktigt är det hos lag som
är på väg att misslyckas.
Hemmalaget Listerby låg fortfarande
under med tre mål, men hade fortfarande
kvar sin verkligt goda sammanhållning.
I halvtid talade man om att fortsätta
kämpa och att försöka snygga
till siffrorna. Dessutom ställdes den
provocerande frågan att om nu Strömma
hade gjort sex mål, varför skulle
då inte de själva kunna göra
lika många?
Strömma BK:s anfallsspel leddes den
här dagen av centerforwarden Ove Olsson
(f. 1920-d. 1991). Han var en spelare som
naturen i det närmaste helt förskonat
från tekniskt bollsinne, istället
ägde han en stark löpförmåga
som i kombination med en nästan lika
framträdande kämpaglöd gjorde
honom mycket omtyckt. Olsson gjorde två
mål den här dagen. Strömma
BK hade säsongen tidigare sopat hem
div 6 i överlägsen stil med 16
segrar på 18 matcher och ett målsnitt
på strålande 4,39 mål/match.
Laget var alltså inne i ett härligt
målflyt och sex mål kan inte
ha uppfattats som särskilt märkligt
ur ett Strömma-perspektiv. Snarare
bör laget ha känt sig ganska bekväma
och vana vid att ha en så stor och
betryggande ledning.
Matchens andra halvlek gick i hemmalagets
favör och Listerby tog sig ikapp och
förbi. Det avgörande 7-6 målet
kom på en straffspark genom John Arvidsson
(f. 1928-d. 1999), det närmaste en
storspelare som fanns i LIK. Enligt signaturen
Ronneby-Andersson, som var den ende att
referera matchen i en tidning, var straffen
”för hårt dömd…
[och] …ett oavgjort resultat hade
varit det mest rättvisa”. Nu
gick det dock som det gick. 0-6 blev 7-6.
Ett fantastiskt rekord i vändning av
en match som tycktes förlorad var satt,
men dåtidens skribenter lämnade
oss helt i sticket på frågan:
hur var det egentligen möjligt?
Rekord för svenska utslagningstävlingar
1905-07-21 Djurgårdens IF –
IFK Stockholm 5-5 (4-0) i DM och SM
Stockholms Idrottspark Publik: Talrik. Domare:
Gustaf Juhlin, Stockholm
Djurgårdens IF: ?
IFK Stockholm: ?
Mål: 1-0 (10’),
2-0 (15’), 3-0, 4-0, 5-0 (str), 5-1
(femton kvar), 5-2, 5-3, 5-4, 5-5.
Detta är den match vi vet i särklass
minst om. Minnena av den fantastiska vändningen
för över 100 år sedan har
i stort gått förlorade. Det går
inte att nämna en enda spelare som
med säkerhet deltog. Uppenbarligen
var Djurgården stora favoriter. Laget
hade efter fjolårets förlorade
SM-final gjort en strålande vårsäsong
och ledde den lokala Stockholmsserien överlägset.
Man var obesegrade i tävlingsmatcher
under året och hade bara förlorat
en enda vänskapsmatch, med 0-1 mot
Örgryte IS på Barnens Dag. Självförtroendet
måste därför ha varit mycket
gott, särskilt som klubben inför
nämnda vänskapsmatch annonserade
om sig själva som ”Sveriges bästa
fotbollag” . Om det fanns något
enda orosmoln så var det att den enda
förlorade poängen i seriespelet
hittills tappats till just IFK Stockholm,
2-2.
Höstsäsongens premiär sparkades
igång kl. 19:30. De två tidningar
som refererade matchen skriver båda
att det var en mycket vacker match och att
DIF var klart överlägsna. Favoriterna
spelade med större kraft och bättre
samspel och anföll framför allt
på sin högersida. Efter en miss
från Kamraternas målvakt tog
DIF snabbt ledningen och sedan rullade det
på. I början av andra halvlek
gjorde DIF 5-0 på straff och under
vanliga omständigheter borde matchen
förstås ha varit avgjort då.
Så blev det dock inte. DIF slappnade
av och då hände det.
Så gick en stund utan att något
mål kunde göras, men kamraterna
började dock märkbart ligga
öfver och femton minuter före
tid gjorde de sitt första mål.
Detta eggade dem synbarligen, och i rask
följd förde de bollen åter
fyra gånger i mål. Djurgårdarnes
alla ansträngningar voro förgäfves,
de kunde ej förändra utgången
och den intressanta matchen ändade
oafgjord.
Kamraterna stärktes alltså av
sitt första mål, vilket hjälpte
dem att göra flera. Ett annat skäl
att man kom ikapp var lagets ”större
vighet” med vilken man lyckades kompensera
Djurgårdens kraft. Omspel sattes till
tre dagar senare och under tiden föll
ett kraftigt regn.
1905-07-24 IFK Stockholm – Djurgårdens
IF 2-0 (0-0) Omspel i DM och SM
Stockholms Idrottspark Publik: ca 2.000
Domare: Herman Juhlin, Stockholm
IFK Stockholm: ?
Djurgårdens IF: Natanael
Lundell (skadad och utgick 25’) I
övrigt okänd laguppställning.
Mål: Djurgården
missade en straff, 1-0 (tolv före full
tid), 2-0 (sju före full tid).
Ryktet om Kamraternas fantastiska upphämtning
hade uppenbarligen spridit sig över
huvudstaden. Till omspelet kom ca 2.000
åskådare för att se den
spännande fortsättningen som påbörjades
med avspark kl. 20:00. De flesta av kommentarerna
efter matchen kom också att handla
om publiken och framför allt buset
som uppträdde ”nervöst”
, enligt en bedömare. Kamraterna bestod
nästan uteslutande av läroverkspojkar,
vilka vid den här tiden betraktades
som överklass jämfört med
djurgårdarna som var underklass och
dessutom genom sina många segrar vunnit
gott om folkligt stöd. Genom ”högljudda
applåder och bravorop” stöttades
djurgårdarna hela matchen, medan det
”hvisslades, så fort det gick
bra för Kamraterna, och hurrades, så
fort det gick dem emot”.
Inne på planen tycktes publikens
nervositet smitta av sig även bland
spelarna. Djurgården lade en straffspark
i stolpen och ut. En halvback bland djurgårdarna
skadades så illa att han tvingades
utgå, varför favoriterna fick
spela över halva matchen med endast
tio man. Det kan ha påverkat
matchutgången, särskilt som spelet
tycks ha spelats mycket på kraft med
en del direkt regelvidriga oschystheter
denna kväll. Kamraterna tycks denna
gång ha besvarat djurgårdarnas
fysiska spel med ett ganska hårt eget
spel, men lyckades kombinera detta med snabba
passningar.
Med tolv minuter kvar gjorde Kamraterna
första målet, vilket fick delar
av den yngre djurgårdspubliken att
ta sig ner på löp- & cykelbanan
och fortsätta sitt högljudda visslande
därifrån. Djurgårdarna
hade dock förbrukat sina krafter och
tvingades släppa in ytterligare ett
mål. Med slutsignalen var den otroliga
vändningen ett faktum. Några
friidrottare rensade banorna efter ett mindre
slagsmål, varefter spelare och domare
kunde ta sig helskinnade därifrån.
Kamraterna hade gjort en rekordvändning
från 0-5 till 5-5 och segrat i omspelet
med 2-0.
Rekord för Allsvenskan
1959-08-09 Sandvikens IF – Helsingborgs
IF 5-4 (0-4)
Jernvallen, Sandviken Publik: 7.669 Domare:
Arne Bengtsson, Göteborg
Sandvikens IF: Ingemar
Waker – Curt Cahlman, Sune Åsberg
– Bertil Lundberg, Ingemar Clarin,
Uno Eriksson – Lennart Andersson,
Bengt Östblom, Bengt Jansson, Arne
Hodin, Lars Eriksson.
Helsingborgs IF: Karl Erik
Johansson – Jan Ekenberg, Berne Hasselkvist
– Sven Espling, Ingemar Svensson,
Lars Erik Ahlberg – Gert Nilsson,
Torsten Paulsson, Bengt Salomonsson, Sven
Pettersson, Leif Lundin.
Mål: 0-1 Leif Lundin
(3’), 0-2 Leif Lundin (8’),
0-3 Bengt Salomonsson (43’), 0-4 Sven
Pettersson (44’), 1-4 Bengt Jansson
(49’), 2-4 Bengt Jansson (70’
str), 3-4 Lennart Andersson (73’),
4-4 Arne Hodin (80’), 5-4 Bengt Östblom
(89’).
Några dagar innan höstsäsongens
första match tillfrågades Sandvikens
lagledare Fredrik Eklöf (f. 1922-)
av en lokaltidning om sina tankar. Eklöf
inledde men ett diplomatiskt och artigt
resonemang om att det inte fanns några
säkra poäng i Allsvenskan, eller
med andra ord ett svar som upprepats tusentals
ggr av ledare och spelare inom fotbollen
genom åren. Därefter frångick
Eklöf standardsvaren och utbrast: ”…men
Hälsingborg kommer med mycket nytt
folk och det är väl troligt att
man än så länge har litet
besvär med uppställningen. Jag
skulle tro att gamla HIF har en svår
tid framför sig” . Han fortsatte
med att konstatera att en vinst skulle innebära
”att vi drar ifrån bottenskikten
en smula och kan spela mera avspänt
i fortsättningen” . När
en lagledare talar om en motståndares
förutsättningar i negativa termer
är det en varningsklocka för underskattning.
Även om Eklöf tycks ha känt
till HIF:s problem att få sina vanliga
spelare tillgängliga, kan han knappast
ha vetat mycket om formen hos dem som verkligen
skulle spela. När en lagledare kombinerar
sådana negativa termer med att fundera
över vad en eventuell seger skulle
innebära för det egna lagets framtid,
är det uppenbart att Eklöf redan
innan matchen förutsatte att
Sandvikens IF skulle vinna den.
Efter avsparken kl. 17:00 gick emellertid
Helsingborgs IF med sina tre reserver i
försvaret omedelbart till attack. De
två första skotten gick i mål
och medan humöret nedsattes bland Sandvikenspelarna
fortsatte helsingborgarna sitt glada anfallsspel
och lyckades tämligen ohotade utöka
ledningen till 4-0 precis innan halvtid.
I hemmalagets omklädningsrum trodde
man inte längre på den seger
man betraktat som så självklar
innan match. Bengt Östblom (f. 1932-)
har berättat hur man talade om att
hålla siffrorna nere. Vi ”gav
oss fan” på att kämpa oss
igenom andra halvlek, sa Östblom med
emfas. Dessutom beordrade lagledare Eklöf
ett positionsskifte mellan nämnde Östblom
och Lars Eriksson (f. 1926- d. 1994) som
i första halvlek spelat vänsterytter
utan att glädja någon annat än
möjligen sina motståndare. Bytet
gjordes för att Eriksson, som var den
ene av Sandvikens två storstjärnor
vid den här tiden, skulle komma in
mer centralt i banan och förhoppningsvis
få mer boll. Effekten av halvtidssnacket
och bytet kan inte beskrivas på något
annat sätt än succé. Redan
efter fyra minuter kom den första reduceringen
och Sandvikens andre storstjärna Arne
Hodin (f. 1927-) visade kämpatakter
genom att stundtals kliva ner i försvaret
och understödja.
Sven ”Butti” Espling (f. 1929-)
var högerhalv i HIF. Han hade ärvt
sitt smeknamn och kärlek till fotbollen
av sin far som även han varit en defensiv
kraft på sin tid i samma klubb. ”Butti”
förefaller ha personifierat själva
sinnebilden av trohet och klubbkänsla.
Han spelade under hela sin karriär,
som omfattade 467 a-lagsmatcher, i en
enda klubb. Hans trohet avspeglades
även i yrkeslivet där han tillbringade
38 år hos ASEA – en anställning
som han förresten fått genom
HIF:s lagledare Malte Mårtensson (f.
1916- d. 1973) På fotbollsplanen var
Espling en ”hårt – men
schyst” , arbetande halvback med uppdrag
att stänga av motståndarnas attacker
på mittplan. Den här dagen hade
han Sandvikens speldirigent Arne Hodin närmast
sig bland motståndarna. När HIF
i första halvlek hade initiativet och
attackerade hade Espling en relativt enkel
uppgift. I andra halvlek när Sandvikens
kämpatakter tagit överhanden kom
attackerna mot HIF:s backreserver både
från höger och vänster.
Försvaret blev snabbt en enda oreda
och enligt sandvikaren Östblom började
någon av HIF-arna till och med skälla
på en lagkamrat. Om det fanns någon
spelare, som man kan tänka sig, kunde
ha styrt upp kaoset i försvaret var
det den trettioårige Espling med sin
digra rutin, men han förefaller ha
blivit närmast chockad, vilket han
ingalunda var ensam om.
Lagledare för Helsingborgs IF denna
dag var klubbens gamle storspelaren Malte
Mårtensson. Han hade gjort 16 st.
landskamper, men var kanske mest känd
för sin fantastiska säsong 1940/41
när han gjorde flest mål i det
lag som vann Allsvenskan och sedan följde
upp med att göra mål i samtliga
matcher på vägen mot cuptiteln,
det vill säga en sammanlagd dubbel.
Nu hade han dock lagt skorna på hyllan
och matchen mot Sandvikens IF var hans första
som lagledare. Den offensivlusta och målkänsla
som gett spelaren Mårtensson
så stora framgångar under så
många år gav dock lagledaren
Mårtensson en fingerknäpp direkt
i debuten. Han resonerade så här.
Vi borde naturligtvis ha kunnat slå
vakt om vår kraftiga ledning men
jag tyckte att det fanns ingen anledning
att spela defensivt i andra halvlek då
vi ledde med hela 4-0, en sådan
ledning ska man inte behöva släppa
ifrån sig ändå.
Mårtenssons resonemang var förstås
riktigt i teorin. Inget lag hade någonsin
förlorat efter en ledning med 4-0 i
Allsvenskan. Men allt eftersom andra halvlek
led och HIF trycktes tillbaka, tappandes
in det ena målet efter det andra var
det tydligt att något måste
göras. Hur resonerade den debuterande
lagledaren då?
Nu spred sig litet panik i våra
led då SIF började upphämtningen
i miteten [sic] av andra halvlek och när
reduceringen till 3-4 kom förstod
jag att det var klippt så piggt
som SIF sedan spelade uppmuntrade av reduceringsmålen.
Lägg märke till att Mårtensson
säger att han förstår att
det var klippt redan i samband med reduceringen
till 3-4! Då återstod ännu
sjutton minuter av matchen, en tidsrymd
som naturligtvis var öppen att agera
på för den som ville och kunde.
Viljan var naturligtvis ingen bristvara
bland dessa elitspelare, däremot saknades
kunnandet för denna exceptionella situation.
Ingenting är heller så förutbestämt
som när människor tror
att något är förutbestämt.
Även om det inte hörde till vanligheterna
under denna tid att lagledarna under spelets
gång gjorde några större
förändringar, var det ändå
Mårtensson som kunde ha gjort
det genom sitt briljanta spelsinne och position
som ledare med översyn. Mårtensson
lyckades dock inte lösgöra sig
från sin offensivlusta och tankar
om förutbestämdhet. Den rutinerade
halvbacken Espling kunde inte styra upp
oredan i HIF-försvaret utan sin lagledares
stöd.
Istället fortsatte Sandviken att anfalla.
Superstjärnan Hodin smet ifrån
Espling och ordnade kvitteringen. Med en
minut kvar av matchen fick så Bengt
Östblom en passning från Lars
Eriksson. ”Jag bara drog till”,
säger Östblom idag som minns målet
som fullbordade den fantastiska vändningen.
0-4 blev 5-4. Efter segermålet utbröt
en vild glädjeyra på läktarna,
där ”många skrek, en del
grät, och gammalt stadigt folk kastade
käppar, hattar och allt annat löst
i luften och kramade om både känd
och okänd”. Och medan folket
efter att den största euforin lagt
sig, så sakteliga började bege
sig hemåt så öppnade sig
himlen och sommarregnet föll över
publiken, spelarna, ledarna och alla som
varit delaktiga i rekordmatchen.
Hur vänder man då ett
stort underläge?
Tre matcher är förstås inte
tillräckligt för att ge ett säkert
vetenskapligt svar på frågan
hur det egentligen är möjligt.
Om jag hade studerat fler matcher kan det
naturligtvis finnas flera förklaringar.
Jag tror ändå att tre matcher
är tillräckligt för att ge
en tydlig fingervisning, särskilt som
det handlar om exceptionella matcher som
alla är rekord i olika tävlingsformer.
Jag tycker mig kunna urskilja tre faktorer
som krävs för att kunna vända
ett stort underläge.
Egen förmåga till
förändring. Vad
som tydligt förenar de tre segrarna
är deras egen förmåga till
förändring. Trots alla mål
i baken, sorg och skuld över gamla
misstag lyckades de. Listerbys målvakt
Göte Karlsson började boxa bort
bollarna istället för att försöka
greppa dem. Sandvikens Fredrik Eklöf
bytte i halvtid position på två
spelare för att få mer tekniskt
begåvning i mittbanan. IFK Stockholms
första mål gav dem mental styrka
att göra fler och i omspelsmatchen
använde man sig av ett hårdare
spelsätt än i den första
matchen.
Kanske är det allra viktigaste inte
exakt vilken förändring
man genomför? Oavsett hur detaljerad
information om de tre matcherna vi samlar
in, kan vi aldrig bevisa att en åtgärd
gav just det resultatet. Mycket hände
ju i matcherna och vi kan inte utesluta
att om något annat hänt kunde
det givit ett bättre eller ett sämre
resultat. Däremot är en förändring,
vilken som helst, nödvändig
för att reducera ett stort underläge.
Genom att förändra en detalj visar
man nämligen att man fortfarande vill
något. Att inte förändra
något alls och hoppas på att
det kanske ska lossna så småningom,
är samma sak som att säga att
man inte tror eller kan
förbättra något redan
nu.
Oförmåga till förändring
hos motståndarna. Här
ser vi vad som tydligt förenar de tre
förlorarna. Strömma BK var vana
vid att ställa till med målkalas
och insåg förmodligen inte att
man var på väg att förlora
förrän det var för sent.
Djurgårdens IF:s kämpaglada spelsätt
förmådde man inte hålla
matchen ut. Trots att man fick tre dagar
att ladda batterierna och skissa på
nya strategier till omspelet kom man bara
fram till att kämpa och spela ännu
hårdare, i några fall t.o.m.
regelvidrigt. Helsingborgs IF ödslade
sin frustration inom laget och leddes av
en orutinerad lagledare som själv gav
upp medan man fortfarande ledde matchen
med ett mål. Dessutom var den mest
rutinerade halvbacken i HIF i en beroenderelation
gentemot lagledaren och kunde inte åstadkomma
någon förändring utan dennes
stöd.
Förlorarna var ingalunda några
dåliga lag. De besatt alla tre kvaliteter
som skulle ha kunnat göra dem till
vinnare i de här matcherna. Av olika
anledningar saknade de dock förmågan
till snabba förändringar. De förmådde
aldrig besvara vinnarnas förändringar
över huvud taget. De tre förlorarna
hängde dock inte läpp för
det som vi snart skall se i epilogen.
Hjälp av de faktorer som
inte kan påverkas. Somliga
skulle kalla det för tur men så
okomplicerat är det inte. De tre matcherna
spelades alla under samma tidpunkt på
året. Två av dem var höstpremiärer,
den tredje var höstomgångens
andra match, och föregicks alltså
av en lång sommar utan särskilt
mycket fotbollsspel. Även om det givetvis
bedrevs träning och i åtminstone
de två sentida exemplen vänskapsmatcher,
kan vi lugnt utgå från att rejält
matchtempo saknades. Detta spelar antagligen
ingen roll vid avsparken, men ju längre
matchen går desto jobbigare borde
det ha blivit för alla spelarna att
hålla konditionen och koncentrationen
uppe. Dessa problem borde öka när
ett lag dessutom är inne i en besvärlig
period av flera baklängesmål
under en match, samtidigt som de torde minska
när ett lag gör flera mål
framåt. Grundregeln är alltså
att framgång föder framgång
och att misslyckanden föder fler misslyckanden.
För de tre lag som släppt in många
mål i slutet av matcherna har tidpunkten
på året bidragit negativt.
Samma resonemang kan föras kring tidpunkt
på dagen och även vädrets
påverkan. Ingen av matcherna startade
på normal tidpunkt kl. 13:30. Istället
spelade man på tider som var ovana
för spelarna, som därtill kan
relateras till ovanligt tidsavstånd
till mat och sömn. Idag vet de flesta
elitidrottare att mat, sömn och tävlingstidpunkt
är faktorer som behöver anpassas
för att man ska kunna prestera maximalt.
Sådana kunskaper var dock inte allmänt
spridda när de tre matcherna spelades.
Situationen var lika för alla spelare,
men effekterna bör ha blivit värre
för de lag som släppte in fler
mål i slutet av matcherna och därför
stördes av missflyt.
Väderförhållandena var
också snarlika för alla de tre
matcherna. Somrarna som föregick matchdatumen
hade alla tre varit ovanligt varma, om än
inte rekordvarma. Framåt månadsskiftet
juli-augusti samlades därför sommarregn.
Det föll mellan datumen för
de två Stockholmsmatcherna, under
matchen i Listerby och omedelbart efter
matchen i Sandviken. Även det varma
vädret påverkade naturligtvis
båda lagen, men tärde hårdast
på det lag som mot slutet av matcherna,
när spelarna var som tröttast,
befann sig i en jobbig period med flera
insläppta mål i rad.
Epilog
Ur ett längre perspektiv har de tre
förlorarna Strömma BK, Djurgårdens
IF och Helsingborgs IF nått avsevärt
större framgångar än de
tre vinnarna Listerby IK, IFK Stockholm
och Sandvikens IF. Strömma har efter
namnbyte till Asarums IF varit uppe i div
2 medan Listerby som bäst nått
div 3. DIF och HIF har båda tagit
flera mästerskap både i Allsvenskan
och Svenska Cupen, medan både Kamraterna
och Sandviken har varsin förlorad cupfinal
som bäst. I Allsvenskan har Sandvikens
IF spelat åtskilliga säsonger,
men är ändå inte i närheten
av DIF och HIF:s antal. Om det funnits någon
tröst för de spelare som var med
om att tappa de stora ledningarna så
är det att deras klubbar tvivels utan
i längden blivit vinnare. De har inte
grävt ner sig i sorg utan istället
hittat nya vägar till framgång.
Spelare och ledare har kommit och gått
under tiden som klubbarna har vandrat vidare
genom fotbollshistorien. Två år
efter den största vändningen träffade
den då 20-årige Listerby-målvakten
Göte Karlsson sitt livs kärlek
i form av Gunvor Johansson (f. 1932-), vilket
föranledde den kärlekskranke ynglingen
att bums avsluta sin spelarkarriär.
De har nu varit ett lyckligt par i 56 år,
vilket bara är obetydligt färre
än det antal säsonger som storlaget
Djurgården gjort i högsta serien.
Muntliga källor
Sven Espling, Helsingborg, 2006-04-20.
Göte Karlsson, Ronneby, 2006-03-12.
Bengt Östblom, Nyköping, 2006-04-20.
SMHI:s arkiv (uppgifter om temperaturförhållanden)
Jag har även sökt personer med
anknytning till klubbarna Djurgårdens
IF, IFK Stockholm och Strömma BK de
aktuella åren – tyvärr
utan att ha hittat någon som kunnat
intervjuas.
Skriftliga källor
Arbetarbladet, Dagens Nyheter, Gefle
Dagblad, Helsingborgs Dagblad, Idrottsbladet,
Karlshamns Allehanda, Nordiskt Idrottslif,
Sandvikens Tidning, Stockholms Dagblad,
Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet,
Sydöstra Sveriges Dagblad.
|
|
