Min nya bok Stjärnor som aldrig tänds (slocknar inte) är ute till försäljning. Det är en sann historia om supertalangen Erik "Diman" Lindström (1918-1955). En man som debuterade i A-landslaget som simpel Division 3-spelare - för att sedan år efter år tacka nej till allehanda allsvenska anbud, utländskt proffskontrakt och filmroll i Hollywood.
Och likväl talade stjärnor som Gunnar Nordahl om hur de hade Division 3-spelaren Diman som personlig idol - såväl idrottaren som människan - livet ut.
Biografin bygger på arkivmaterial, böcker, filmer & foton, tidningar och intervjuer med Dimans familj, vänner och supportrar. Men också en rad andra kända och okända personer som råkat ut för samma snåriga livsval bland sina talanger.
Visst ja...historien slutar med att den där supertalangen som till synes väljer bort allting - lik förbannat slutar som en av Sveriges viktigaste idrottare. Ännu idag.
Här är några utdrag ur texten:
Jag beundrade honom kolossalt, avundades honom stadsgrabbens obesvärade och lediga sätt och tyckte också att han var en bra center, som både kunde dribbla, skjuta och använda huvudet. Ofta reklamerades då div III-matcherna Hörnefors - Friska Viljor som en duell mellan Diman och mig (berättar Gunnar Nordahl om idolen i sin självbiografi).
(...)
Mamma hade sagt åt honom att hålla sig borta från begravningen. Bäst så. Det är september i Örnsköldsvik 1955 och på en lekplats sitter en förundrad nioårig pojke. Han leker inte på riktigt. Han slögungar. Tittar på hur rader av människor traskar upp från centrum, in från byarna runt omkring. Alla för att vara med vid hans pappas begravning. Så många de är. Några känner han igen. De flesta inte.
(...)
Skidor och speciellt då backhopp är ju en rasande tjusig sport, och den som börjat hoppa backe har svårt att överge den grenen. Men det kan jag säga, att min dröm alltid varit att få göra en riktig praktmatch i ett svenskt landslag. Redan när jag började träningen i vintras, såg jag fram mot en eventuell Pressmatch på Råsunda. Skidor och fotboll är en vanlig blandning för oss norrlänningar (berättar Diman själv).
(...)
Den vuxne Diman visade genomgående en slags ödmjukhet, omtanke om andra, fokus på motståndarens styrkor och vilja. Han tippade alltid finskt. När motståndet tycktes bättre eller jämbördigt: säker förlust. När motståndet var klart sämre kunde han ibland sträcka sig till att det skulle bli tufft och att motståndarna nog ville och kunde prestera bättre än tidigare. Det var hans naturliga förhållningssätt som starkt bidrog till hans popularitet. Men den som alltid håller upp dörren för andra kommer aldrig själv att komma i första rummet.
Beställ boken
Du köper boken enklast av mig för 200 kr (exklusive frakt)
Äntligen! Jag beställer två!