En vän talade sig återigen varm för En Stor Stark ledare. Namn som nämndes denna gång var Eric Persson, Lennart Johansson och Lars-Åke Lagrell. Det är hoppet om att någon ensam människa skall leda, ta befäl över allt. Det är drömda guldåldrar och nostalgi.
Men det är ingen il duce eller ein fürer som efterfrågas...nej, nej i grunden skall En Stor Stark vara demokratisk.
Jag ger inte mycket för det snacket. Alla tre som vännen nämnde var personer som satt ordförande i decennier. Utan motkandidater. I såväl framgång som motgång. Och till slut hittar även blinda hönor ett frö.
Mina erfarenheter av En Stor Stark i idrottsföreningar är att han (för det är alltid en hane)
1) ...är så förälskad i makt att han kommer göra vad som helst för att behålla den. Därför är det viktigt att spela ut olika eventuella motståndare mot varandra så att motkandidater inte tar sig fram.
2) ...är så rädd för att förlora makt att han måste vara delaktig i alla beslut. Detta gör att alla processer går enormt långsamt, eftersom En Stor Stark måste vara med och bestämma överallt.
3) ...är så hatisk mot medlemsförslag att de per definition måste avslås vid varje tillfälle och med vilka medel som helst. Sedan går det utmärkt att vänta några månader och presentera samma förslag som sitt eget.
4 ...är så långlivad att En Stor Stark blir ett större problem än tillgång för föreningen. Det finns ingen återväxt, inga som har tränats i mindre ledarroller, inga som inte hunsats och som har lärt sig att hunsas med.
5) ...är starkt beroende av att bli behandlad som En Stor Stark. Därför kommer lättja, slarv och lågt intellekt att belönas bland de närmaste.
För mig är nostalgin runt En Stor Stark bara en logisk fortsättning på en maktmänniska som bränt all jord omkring sig. Och eftersom det kommer ta tid att odla något nytt som växer sig stort - går det utmärkt att kritisera vad som ännu är ungt och hylla hur fantastiskt allt var på En Stor Starks tid.
Foto: The Lancet