Det sägs att han inte är ett dugg intresserad av fotboll. Sådana påståenden gör mig alltid misstänksam. För precis som kultbandet Blå Häst sjunger i hitlåten "Jag har aldrig vart på fotboll" så är det idag omöjligt att inte ha en relation till sporten. Därför har även Englund skrivit om fransk fotboll på 1600-talet. Så var det med den saken.
Anledningen att Peter Englund är en av mina topp-tio-historiker alla kategorier beror inte på fotboll. Det beror inte på hans fascination för vapen, kulor, värjor, uniformer och titlar. Det beror inte på den ibland stickande avundsjukan. Nej, de tre viktigaste anledningarna till varför jag diggar Englund är följande:
Alla människor förtjänar ett eftermäle som det står i DN idag. Det är en utmärkt sammanfattning. I Englunds böcker får man träffa människor i både stora och små liv. Deras livsval kan kritiseras, men deras person förklaras och försvaras alltid. Jag menar att detta är jätteviktigt. För vem skall annars försvara de döda om inte historikern? Englund är en inkluderande och vårdande historiker simplement.
Humorn och värmen. Jag har bara hört honom föreläsa live två ggr. Men han skriker inte eller hugger folk i ryggen. Han tar en lätt i handen och visar på många sidor ur det förflutna. Englund blir aldrig tråkig eller känslokall, ens för de som låtsas vara ointresserade av historia.
Språket. En av akademikernas största synder är att fylla språket med så många exakta ord, att det blir svårt för de inte redan insnöade att förstå. Sällan så med Englund. Visst är han mästerlig på språk och berättande. Men han använder vanligen vanliga ord i lite ovanliga sammanhang. Som får läsaren att haja till. Känna igen. Plötsligt förstå något nytt.
Nu är han visst klar med den nya boken Söndagsvägen som jag kommer att komplettera min samling med. Läs mer här vetja!