Den svenska fotbollssäsongen går mot sitt slut och min gamla moderklubb Sandvikens AIK skall kvala till Division 3 mot Hille IF. Båda klubbarna räddade kvalplatsen i säsongens sista match. Så även om båda förstås går för seger, så är det också en bonus på slutet av något som kunde gått värre.
Det är nu fem år sedan jag åter blev medlem i SAIK (och Supporterklubben) efter att ha varit fans på distans i decennier. Jag var trött och aningen arg på att klubben för första gången i historien degraderats till Division 5. Mina bidrag sedan dess har varit små. Jag går på någon match, betalar mina medlemsavgifter, går på julbordet och puffar för klubben och vår historia närhelst jag kommer åt. Och jag har representerat SK som första och enda breddklubben vid SFSUs årliga sammankomst! Förhoppningsvis har jag ändå bidragit med något från min avlägsna bostadsort.
Och som fotbollshistoriker tänker jag att dagens kvalmatch inte är den viktigaste. Långt mer betydelsefullt är att SAIK under dessa fem år tagit små men konkreta steg uppåt. Riktningen är allt – tiden det tar att nå Division 3 igen är mer ointressant. Spännande nog är detta något som dagens motståndare, Hille IF, förstått bättre än få i svensk fotboll. Så oavsett utgång idag, hoppas jag att SAIK kan lära något av dessa från Gunnar Lindboms gäng. Jag kommer i alla fall att vara med även framöver och tjata om det!
Kvalmatcher jag minns (eftersom jag var där)
a) 7 november 1992 när Henrik Berger pricksköt tvåan från distans och Degerfors IF vann en allsvensk plats mot alla odds. Jag stod framför tv:n och grät (av skilda skäl) och nog kändes det som om jag var där alltid.
b) När Snoka 2001 säkrade den allsvenska platsen hemma på Norrköpings Idrottspark och speakern blev så extatisk att han spelade IFK-kamplåtar mitt under pågående spel (och helt utan sportslig anledning).
c) När exallsvenska IFK Uppsala kvalade hemma mot bonnalaget Månkarbo IF 2006 inför den största publiken på ca 90 år. Jag fick själv äran att räkna publiksiffran (insläpp och räknesnurror saknades) och fick den till 207 personer. Exklusive hundar men inklusive spädbarn, tror jag.
Kvalmatcher jag minns (eftersom jag läst om dem)
a) De två SM-finalerna 1985 mellan IFK Göteborg och Örgryte IS. Överlägsna publiksiffror, massor med mål och motsatsparen kamp & teknik förenade. Och allt i fotbollens kulturhuvudstad.
b) Rebellkvalet 1926 mellan Gefle IF och Sandvikens AIK som uppmuntrade/tvingade/inspirerade SvFF att öppna för Norrlandslagen att kvala till Allsvenskan. En chans som Sandvikens IF tog så snart den fanns.
c) Sandåkerns SK vs Falu BS 1974. Någonting säger mig att en kvalmatch på neutral plan, Högslätten i Härnösand, i det norrländska oktobermörkret inför max 18 åskådare (annan källa uppger endast 9!) är en upplevelse jag aldrig skulle glömma.